Idoler har vi väl allihop. Jag har många. En av dem heter Natashja Blomberg, aka Lady Dahmer. Hon är, enligt henne själv, en "Fet, ickefjäskande, oförskämd och orakad gaphals. Skamlös feminist och socialist och alldeles alldeles underbar". Jag vill också vara sån. För några dagar sedan skrev hon ett blogginlägg om mod och rädsla. Det träffade mig rätt i själen.
Denna blogg har legat och pyrt i mig ett bra tag nu, men jag har varit för rädd att göra verklighet av den. Tills jag läste LD:s inlägg om att våga fast man är rädd. Hon beskriver hur hon sticker huvudet i sanden och har en liten röst inom sig som säger att hon är en bluff. Jag känner också det, ofta. Kommer folk genomskåda mig och se att jag inte har något särskilt att komma med? Jag menar inte att jag tycker att jag är värdelös, men jag är rädd.
Vad är det jag är rädd för? Precis som LD skriver är också jag rädd för personlig utveckling, trots att det finns få saker jag längtar så mycket efter som att utvecklas (på ett positivt sätt). Jag är rädd för att utmana mig själv och försöka göra det jag vill, för att jag är rädd för att misslyckas. Jag är rädd för att bli helt förkrossad om jag misslyckas, och därför låter jag hellre bli att försöka.
"Man sitter kvar i sitt lilla hörn där ingenting händer men det är ju iallafall tryggt."
Men precis som LD vill jag göra min röst hörd, även om ingen annan vill lyssna på den. Min dröm är att bli författare, att skriva texter och böcker som folk vill läsa och tycker om. I denna blogg vill jag diskutera sådant jag tycker är viktigt, intressant, roligt, hemskt, upprörande och underbart. Jag vill skriva om feminism, jämställdhet, språk, människor, litteratur, samhället, världen och allt som ryms i den som på något sätt berör mig.
Hittills har jag varit för rädd att verkligen sätta mig ner och SKRIVA, för att jag är rädd för att det jag skriver visar sig vara skit. Men någonstans och någon gång måste man börja, och jag börjar här och nu.
Tack för att du är min idol Natashja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar