Nu var det länge sedan jag bloggade, dåligt av mig. Jag har haft så många tankar, funderingar och känslor den senaste tiden att jag typ inte vet vart jag ska ta vägen, men jag har bara inte orkat sätta mig ner och skriva ett vettigt inlägg här. Nu känner jag dock att jag måste skriva av mig lite, för min mentala hälsas skull.
Idag kom mitt examensbevis i posten och jag har så blandade känslor kring detta. För det första tycker jag det är asgött att äntligen vara klar då jag har pluggat i fem år för den här jävla grejen och det dessutom drogs ut på ytterligare ett år för att jag började jobba. JAG ÄR FÄRDIG!! Lättnaden är stor, och för typ första gången i mitt liv känner jag att jag har presterat något. I alla fall i samhällets ögon. Det känns som att jag kan bli accepterad som samhällsmedborgare nu när jag har fått bevis på att JAG FAKTISKT HAR KLARAT AV NÅGOT!
Tidigare har jag bara känt att Folk som faktiskt bidrar till samhället™har sett ner på mig när jag varit arbetslös, men även när jag pluggat (dock inte lika mycket då). Självklart har inte alla människor jag någonsin stött på utsöndrat denna attityd, då jag känner hyfsat många som inte heller "bidrar" till samhället, men tillräckligt många för att jag skulle bli trött som fan på den skiten.
Överhuvudtaget har jag svårt att förstå folk som känner att de har rätt att kritisera andra människors livsval. Vad spelar det dig för roll hur jag lever mitt liv, så länge jag inte negativt påverkar ditt? Jag har stött på det här så många gånger i mitt 26-åriga liv att jag bara vill ge nästa person som gör det en käftsmäll. Inte ens i min egen familj är jag fredad. T.ex. när jag var tonåring och hade svartfärgat hår sa min mormor (UNDERBAR kvinna, not) att jag såg ut som döden, och hon KUNDE INTE FÖRSTÅ varför jag ville gå runt och vara så blek. Hallå, jag är en ljushyad jäkla blekfis och det var mitt i vintern! Dessutom är det inte hennes jävla bekymmer hur jag ser ut AAARGGHH!!
Jag minns en gång då jag pratade med min far i telefon, någon månad efter att jag tagit studenten och sökte jobb. (Bara den grejen att jag talade med honom i telefon var anmärkningsvärd, då det sker ca 1 gång om året i samband med att jag och min bror ska åka och hälsa på honom. Mina föräldrar skildes när jag var typ 13-14 och min far har bott utomlands sedan dess.) Jag berättade för honom att jobbsökandet gick dåligt, att ingen ville anställa en 18-åring utan någon särskild examen eller körkort, och att jag hade sett en annons om lokförarutbildning som lät spännande. Detta tyckte han var en jättelöjlig idé och han uttryckte tydligt att han inte var det minsta imponerad av mitt eventuella yrkesval (nu blev jag inte lokförare, men ändå). Han tyckte att jag skulle bli författare, för jag "har ju en sån talang för skrivande". Vad i hela helvete vet han om det, tänkte jag. Han övergav mig när jag var i de tidiga tonåren och vi har knappt någon kontakt. Han känner inte mig längre och vet inte vad jag kan och inte kan. Han bryr sig inte tillräckligt för att känna mig. Dessutom ska han inte klanka ner på vissa yrken och livsval, han gick ju för fan inte ens ut gymnasiet själv, och han följde aldrig sin dröm SÅ VAR VÄNLIG OCH HÅLL KÄFTEN DIN HYCKLANDE JÄVLA IDIOT.
Jag blev så jävla sur på honom och svarade något i stil med att "jaja, men det är jag som bestämmer vad jag gör med mitt liv, jag får jobba med vad jag vill".
Det är kanske inte så förvånande att vi inte har en "välmående" relation, min far och jag (nä vadå, jag sitter inte och lipar lite när jag skriver om honom...). Nu när jag har fått mitt examensbevis har jag lagt upp en bild på fb och smsat ca alla mina närmaste och käraste. Jag har dock inte berättat för min far, och han har inte heller fb så han ser det inte där heller. Hans fru har visserligen fb och hon berättar typ allt jag gör där för honom så jag räknar ju med att han får reda på det snart ändå. Dessutom smsade jag min (ingifta) farbror och berättade för honom, och han och min faster råkar vara och hälsa på min far och hans fru i utlandet nu. (De fick för övrigt hälsa på hos min far, men när jag för ett par månader sedan frågade om jag fick komma bemödade han sig inte ens om att svara. Som sagt, jävla bra relation vi har...nej vadå, jag är inte bitter)
Ja...blandade känslor och tankar som sagt. Jag vet inte vad jag ville ha sagt med detta inlägg, men det är iaf skönt att få ranta om sånt som är jobbigt och det är JÄVLIGT GÖTT att jag är nyexad nu!
Tjingeling på er
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar