Fanny skrev igår om sitt
behov av att vara en hel människa, att inte ständigt behöva
förhålla sig till hur män ser henne som en sexuell varelse (ett
objekt) när hon rör sig i miljöer där män förekommer. Hon vill
inte behöva vara avvisande mot män för att de inte ska se henne
som potentiell romantisk/sexuell partner, utan som människa, kort
och gott. Hon skriver: ”Idag behöver jag ofta vara det, för många
män betraktar mig först och främst som en könsvarelse som ska
bedömas som kvinna, som föremål för heterosexuell praktik,
snarare än som en människa. När jag placeras i detta fack som
könsvarelse blir jag obekväm, jag blir självmedveten, och det
tycker jag inte om.”
Och jag blir sååå
trött, för jag känner precis igen mig. Nu menar jag inte att jag
är så jävla snygg och sexig att folk blir tända på mig var jag
än går (snarare det motsatta, då jag inte är normativt snygg),
men att aldrig kunna känna sig fredad när man rör sig bland män,
det är fan vardag för kvinns! Precis som Fanny skriver känner jag
mig obekväm, självmedveten och illa till mods när jag befinner mig
på samma ställe som (okända) män. När jag åker spårvagn en
sommardag och har på mig ett lite urringat linne för att det är
varmt (det behöver inte ens vara ett urringat linne, det kan vara en
helt vanlig jävla t-shirt). BOOM! Äcklig gammal gubbe glor på mina
bröst under HELA resan. När jag väntar på spårvagnen på natten
efter att ha umgåtts med någon vän. BOOM! Random snubbe jag aldrig
träffat förut kommer fram till mig och börjar prata. När jag
sitter på spårvagnen och läser på min mobil, på väg hem från
jobbet på eftermiddagen. BOOM! Skum medelålders snubbe kommer fram,
börjar prata med mig om att han är hyfsat nyanländ från x-land
och vill lära känna mig så att vi kan gifta oss och skaffa barn
tillsammans. Han tar mig upprepade gånger på benet och
kramar/kindpussar mig. När jag precis beställt en drink i baren på
en klubb och vänder mig om för att gå tillbaka till mina vänner.
BOOM! Random kille kommer mot mig, stoppar ner sin hand i min klyfta
och gräver runt, utan att ens säga hej först. WTF?!?!?!?!?!!?!
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ
MÄN?!?!?!?!?!
Detta är bara ett axplock
av alla mänrelaterade incidenter jag har varit med om hittills i
mitt 26-åriga liv. Jag blir äcklad och trött när jag inser att
jag kommer vara med om så många fler. Hur beter jag mig i sådana
här situationer då? Ibland går jag in i mig själv, läser en
bok/pillar med mobilen, lyssnar på musik, korsar armarna över
bröstet, krymper ihop för att bli så osynlig som möjligt, vänder
mig bort, ignorerar männen omkring mig. Det hjälper inte, de ser
mig ändå. Hur mycket jag än försöker kan jag inte bli osynlig
för männen. Ibland försöker jag vara trevlig, för jag kan ju
inte vara fördomsfull och bara anta att de är skumma snubbar som i
värsta fall vill våldta mig, i bästa fall nöjer sig med att glo
på min kropp. Det hjälper inte heller. Jag har upptäckt att nästan
alla gånger jag ger en man uppmärksamhet blir det att jag ”give
an inch, they take a mile” (eller på svenska: jag ger dem
lillfingret, de tar hela handen).
Jag sitter och funderar nu
över i vilka situationer och relationer med män som jag känner mig
hyfsat bekväm, som jag känner mig som en människa i första hand.
Jag har ca 6 st ganska nära manliga vänner. 5 av dem är i ett
fast, långvarigt, monogamt förhållande. 3 av de 5 är ihop/gifta
med mina bästa kvinnliga vänner. Den enda singelkillen har jag känt
och varit kompis med i 14 år (vi gick i samma högstadieklass). Jag
känner mig som sagt hyfsat bekväm med dessa män. Utöver dessa
finns det bara ett fåtal fler män som jag känner mig lika bekväm
med: min bror, min ingifta farbror, min farfar, min pappa, min ena
bästis pappa och mina två hankatter.
Vad är det då med dessa
män som gör att jag för det mesta kan känna mig som en människa?
Det är att jag inte är tillgänglig som sexuellt objekt för dem
(åtminstone inte i icke perverterade, moraliskt tvetydiga
sammanhang). Vi kan ha det trevligt (eller otrevligt) med varandra
utan att jag ska behöva ha deras sexuella ”behov” i bakhuvudet.
Jag kan slappna av lite, bara vara en människa med andra människor,
och inte hela tiden oroa mig för vad som ska hända i vår relation
till varandra. För annars när man umgås/vistas med män så är
det ofta som Fanny skriver:
”Många män börjar
förvänta sig saker av en om en är alltför vänlig mot dem, och
får de inte det klagar de över att de blivit ”friendzonade”
eller blir i alla fall besvikna och vill inte ha någon relation alls
längre, eftersom de inte etablerade en relation med en som människa
utan som potentiellt föremål för sina heterosexuella praktiker.
Detta gör att det är väldigt jobbigt att förhålla sig till många
män. En känner ofta att en är skyldig dem saker, och en känner
ofta att de inte värderar en som person utan som kvinna, vilket i
sin tur gör att en agerar som kvinna gentemot dem.”
Så vad ska jag och alla
andra ofredade kvinns ta oss till? Borde jag sluta åka spårvagn,
vara ute sent med vänner, gå på klubbar, gå till jobbet? Eller
borde män ta och köra upp sitt jävla sexuella ”behov” nånstans
och bara lämna oss ifred? Bara låta oss få vara människor med
egna behov som att ha ett socialt liv, ha ett jobb, ha lätta kläder
när vi dör av värmeslag, ha en skönt ostörd spårvagnstur? Jag
röstar, konstigt nog, på det senare alternativet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar